Johanna G, med rätt att klaga

James Bond, med rätt att döda.

Risken är att det här kommer bli ett inlägg jag kommer ångra då jag just nu känner mig - känslosam. Jag ska serveras kall, annars får man lätt nog av mig.

Upptäckte alldeles nyss att min gamla klasskompis fått pojkvän. Kul för henne, självklart, det unnar jag henne. Det här är nu hennes andra pojkvän. 2-0 till henne. Hur lyckas man? Jag hatar tankarna jag har just nu och skäms för att erkänna dem här där vem som helst kan läsa dem, men det är mycket bekvämare att sitta med ett tangentbord och blogg än penna och dagbok. Tanken är "när hon kan, kan väl vem som helst". Och ja, jag avskyr mig själv för det. Egentligen borde jag sitta här och ägna oräkneligt många rader åt att ursäkta mig själv, men vem vinner på det? Är det inte tillåtet att någon gång få klaga på sig själv med någon annan som täckmantel? För det är precis vad det är jag gör. Alldeles för många gånger kommer jag på mig själv med att jag inte är den jag vill vara. Den önskade förändringen av min personlighet vill inte infinna sig. Andras fel och brister ser jag så lätt och kan spåra till deras traumatiska barndom, avsaknad av förståelse och allt det där, säger jag mig själv. Men mina egna problem då? Jag försöker se mig själv i tredje person för att förstå vad som är fel, men jag skäms. Skäms ofta över att jag inte säger vad jag tänker, inte visar vad jag tänker och tänker att de inte kan känna mig eftersom jag aldrig visat vem jag är. Om jag skulle bevittna andra personers samtal om mig skulle jag tänka att det de säger inte är sant - de vet ju inte vem jag är, eller? Är det de som känner mig och vet vem jag är och är det bara jag som tror mig veta allting om mig eller är det jag som är mitt bästa facit?

Under fredagens spansklektion fick vi skriva positiva saker om varandra, jag var enligt de allra flesta "snäll och trevlig" - vilket är bra, men de vet inget annat om mig än det ytliga, helt enkelt. Det ska bli ändring på det. (Lägg märke till att jag nu övergår från pessimistiskt-lågt-självförtroende-tänkande till optimistiskt-jag-kan-och-ska-ändra-mig-tänkande.) Det är inte för sent än, jag är inte färdig än, jag formas fortfarande och har, om allt går som det ska, mer framtid i mitt liv än förflutet. Nu ska jag börja få ner fler av mina tankar till att bli yttrade ord som folk får höra och gärna ha åsikter om. Den jag är nu är inte den jag alltid kommer vara. Jag ska bli bättre. Så enkelt är det.